Metron diskuteras igen. I Helsingfors har man utrett möjligheten att övergå till automatstyrning utan förare. I Esbo vill man fortsätta Västmetron  till Esboviken genast sträckan till Mattby blivit färdig. På detta sätt skulle man spara stora pengar då man kunde utnyttja den nuvarande byggnadsplatsens infrastruktur.

Våra resor mellan Kyrkslätt och Helsingfors förändras radikalt när Västmetron till Mattby om några står färdig. Om man inte vill ta VR:s pendeltåg direkt till huvudstaden måste man i fortsättningen ta bussen till Mattby och byta där till metrotåg. Det har lovats att vi får hela fyra bussturer per timme till Mattby metrostation, alltså betydligt mer än idag. De direkta bussarna mellan Kyrkslätt och  Helsingfors försvinner praktiskt taget helt.

Metron marknadsförs som ett snabbt och bekvämt transportmedel. För oss i Kyrkslätt är saken inte riktigt så här enkel. Restiden  blir under vissa tider längre än nu. Västerleden med bussfiler drar bra i dag och även VR:s snabbare tåg vinner klart den kommande buss-metro kombination. Bekvämligheten minskar också på grund av fordonsbytet vid Mattby station. Bänkarna i våra långfärdsbussar är bekvämare än metrons plastbänkar.

På grund av längre resetid via Mattby kommer VR:s pendeltåg säkert att locka mera passagerare. Behovet av park&ride parkeringsplatser vid Kyrkalätts stationer kommer att öka. Trots att bussturerna till Mattby blir fler får man inte minska matartrafiken till pendeltåget. Om så görs föreligger risken att bilisten kör ända till Helsingfors. Rälstrafiken är alltid det bästa alternativet med tanke på miljön, men människorna har benägenhet att rösta med sina fötter. Tiden är dyrbar för människan.

Enligt min åsikt innehåller sannfinländarnas  fosterländska ideologi tanken om att det finska folket är något bättre än andra  folk och nationaliteter. Till exempel de invandrare, som kommit till vårt land uppnår inte riktigt samma nivå, som stambefolkningen.

Med helt finsk bakgrund kom jag mer än för 40 år sedan till den finlandssvenska gemenskapen. Studier vid ett svenskspråkigt universitet, äktenskapet, nordiskt arbete och växande antal svenskspråkiga vänner drog mig allt djupare in i de svenska kretsarna i Finland. Under åren lärde jag mig svenska så bra att det var svårt att märka att jag hade finska som modersmål.

Praktiskt taget alltid har jag blivit mycket väl mottagen i den finlandssvenska ankdammen fastän man märkt min finska bakgrund. Trots detta har jag och mina gelikar dock i olika sammanhang mött sannsvensk retorik, som liknar Soiniternas ideologiska funderingar. Det är inte så väldigt ovanligt att svenskarna säger att finnarna gör si och så med tonen att de är inte riktigt kloka. När jag i misstag kallat en finlandssvensk person för finne har reaktionen varit häftig: ”vi är finländare inte finnar”. Ungefär samma reaktion som om man skulle kalla en karelare för rysse. Det är inte ovanligt att finntampen utmärker sig med någonting tokigt. Ofta är det humor men där finns också en smula ärlighet.

Med min 40-åriga erfarenhet och ovetenskapliga observationer skulle jag säga att finlandssvensken inte är bättre eller sämre än finnen. Båda är lika dumma eller kloka. Det är dumt är att börja påstå att någon etnisk eller språkgrupp är fiffigare än en annan.

Sannfinska och sannsvenska ideologier gynnar ingen. De förhindrar sakligt agerande och skapar onödiga motsättningar och fördomar. Personligen hoppas jag att båda dessa ideologier skulle snarast försvinna från den finländska politiken.

För några timmar sedan röstade stadsstyrelsen i Helsingfors om Guggenheim-projektet. Med rösterna 8-7 beslöt man att staden i en nära framtid inte får ett nytt museum för modern konst. Jag är glad, nu kan resurserna riktas till byggandet av Centrumbiblioteket, som stadsborna har fått vänta onödigt länge på.

För mig är biblioteket, vid sidan av sin traditionella roll, en plats dit man kan rymma när den marknadsekonomiska konsumtionsångesten blir för pinnande. Jag kan inte stanna länge i varuhus, som dignar av varor som ingen egentligen behöver. Man känner tydligt att det är frågan om köpande för köpandets skull. Kundernas skådespel vid diskarna lyckas inte väl, de har inte så tjock plånbok som de försöker spela. När man mitt på dagen reser 30 kilometer från Kyrkslätt till Helsingfors vill man naturligtvis gå in någonstans. Vad är alternativen? Affärerna och varuhusen får mig att må illa. Muséerna erbjuder ibland upplevelser, men numera är det inte något billigt nöje. Samma gäller biografer och andra kulturevenemang. Järnvägsstationen är intressant.

När jag kommer från landskommunens ro till staden vill jag känna staden andas. Se människor i samvaro med varandra. Tystnad fastän det myllrar av människor omkring mig. Folk som sitter med dator i famnen och skapar någonting intressant, som inte är tillåtet för mig att se. På järnvägsstationen kan man sitta i biljetthallen, titta på folk och fundera vart de är på väg och varför en del har så bråttom.

Centrumbiblioteket kommer att vara  den plats där jag parkerar mig när jag kommer till huvudstaden. Det är fullt med saker och människor som väcker nyfikenhet.  Man  behöver inte köpa, kanske låna. Det känns bra att det finns en trevlig plats dit alla kan komma utan plånbok, alla är välkomna och man behöver inte spela någonting annat än man är. Om man beslutat att bygga Guggenheim-muséet skulle jag säkert ha besökt det, men ett vardagsrum för mina huvudstadsbesök skulle det inte ha blivit. Kära Helsingforspolitiker skynda på med Centrumbiblioteket!

Jag läste nyligen en tidningsnotis i vilken en rik bankdirektör uttalade sig om att den allmänna hälsovården är som en gammal östtysk Trabantbil. Den fungerar om den råkar fungera. Jag undrar om bankdirektören någonsin har besökt en kommunal hälsocentral eller fantasierar han. Jag misstänker att han inte heller har så mycket personliga erfarenheter av Trabantbilar. Det är fult att sprida falska påståenden om människor som är jobbar hårt, är skickliga och betjänar medborgare med sympati.
Jag har nästan enbart anlitat den kommunala hälsovården och tandvården. Det är glädjande att den under de senaste åren har börjat fungera bättre och  bättre. Senaste gång fick jag tid till allmänläkaren i Masaby följande dag. När jag besökte honom var det ingenting att anmärka på. Lokaliteterna var rena och snygga, personalen vänlig. För några år sedan var jag tvungen att anlita en privatmottagning, som fungerade – i mina ögon – i en ganska tråkig vanlig bostads- eller kontorslägenhet. I förteckningen över  läkarna fanns många som också tar emot patienter på kommunens hälsocentral, alltså samma läkare med sämre utrustning.
Det tycks ha blivit allmänt bland de lite mera förmögna att kritisera tjänster som samhället erbjuder. Det privata är något helt annat. Jag har undrat många gånger hur kan de veta detta eftersom de aldrig använt dylika tjänster. Kanske det är så att den kommunala servicens innehåll inte har något fel. Det är kanske de mindre stiliga kunderna omkring en som gör att inrättningen på något sätt känns obekväm för folk med tjockare plånbok.
Jag tror att i grund och botten bygger bankdirektörens oro på att den duktiga kommunala hälsovården är ett hot för privata hälsovårdsproducenter, som också är en bra penningsmaskin för banken. Man ser tydligt att när de kommunala hälsotjänsterna under de senaste åren förbättrats har storleken på de privata läkarstationernas annonser i tidningarna vuxit tydligt. Ni, personalen  på hälsostationerna i vår kommun, ni har gjort utmärkt arbete. Tusen tack!