Månadsarkiv: augusti 2011

Sommarens Helsingin Sanomat innehöll en artikel om Supermannen i Helsingfors som iklädd en vit trikådräkt rullar omkring med rullskridskor för att hjälpa och dela ut goda saker till sina medmänniskor. Under konstens natt såg jag honom i egen hög person, skrinnande omkring och han gav pengar till en gatukonstnär, en ensam gitarrist. Det kändes så bra att se honom, vad skönt att det finns en Superman ibland oss som ser de behövande och sprider gott! Inspirerad av honom gav jag vidare en slant till en annan gatukonstnär som jonglerade med hela sex bollar. Ge det goda vidare, det växer och du får själv ta emot gott tillbaka.

Annars kunde man ju bli en aning deprimerad över vad man såg under konstens natt, män som pissade på Musikhusets nya fasad, ungdomar som raglade omkring. Ytterligheter, Supermannen i sina trikåkläder och de skränande typerna utgör synliga avvikelser. Den stora massan som helt lugnt gick omkring för sig själva utan att nämnvärt öppna sig för sina medmänniskor utgör den största delen av människorna. Kulturen behöver kanske fler ytterligheter för att förnyas, men om den bakåtsträvande, på offentliga platser pissande, akoholpåverkade ytterligheten dominerar så känns det oinspirerat. Jag blir bara så trött av att se dem och att deras antal tycks växa. Vad säger det om vår kultur?

Överborgmästare Jussi Pajunen uttalade sig igår att Guggenheim-museet står färdigt i Helsingfors år 2018. Nya musikhuset vid Finlandiahuset öppnar sina dörrar alldeles strax. Om det nya centralbiblioteket har vi inte hört någonting nytt under de senaste månaderna. Månne det är nu så att pengarna är slut och biblioteket begravts.

I mina ögon försummar Helsingfors stad den vanliga medborgarens vardagliga kulturönskemål. Finare konstarter , som i främsta rummet konsumeras av välmående damer i mogen ålder, tycks gå förbi vardagskulturen. Vi behöver i Helsingfors ett modernt nationalbibliotek, dit var och en kan gå fastän varje dag. Ett bra bibliotek mitt i staden lockar miljoner besökare årligen, Guggenheim och musikhuset en alldeles liten bråkdel av detta. Vid sidan av konsumtionsghetton behövs det i Helsingfors en civiliserad kulturoas där materialismen inte tränger in från varje hörn.

För några år sedan hade jag möjlighet att besöka kanske det kändaste Guggenheim-museet i Bilbao. Museet var intressant men inte var det ett ställe dit du skulle gå varje vecka eller månad. Bilbao var en eländig smutsig industristad och Guggenheim behövdes för att skapa ny image för staden. Att besöka Bilbao är inte bara att se Guggenheim utan att uppleva en stad som snabbt förändrats från smutsig järn- och hamnstad till trivsam provinshuvudstad. Utgångsläget är helt annat i Helsingfors. Vi behöver inga nya skrytpalats  i det centrala Helsingfors. Stadsborna är värda att först få ett vardagsrum som är öppet för varje invånare dagarna i ända och utan inträdesbiljett.

Jag har praktiskt taget aldrig i mitt liv ägt en bil. Hela familjen är beroende av cykel, tåg eller buss. På det sättet är vi lyckliga, att vi bor nära tåghaltpunkten och bussen kör på vägen vid vårt hus. Också cyklandet går bra, vi har utmärkta lättrafikleder till Kyrkslätt, Esbo och Helsingfors.

Tidigare har man kunnat lita på tågen, men under de senaste åren har VR förlorat mycket av mitt förtroende.  Under den här veckan har det igen varit problem i huvudstadsregionen, konduktörsbrist, tekniska fel, problem i styrningsautomatik och många turer har inhiberats. Vi kommer väl ihåg den hopplösa situationen i vintras. Alla skyller på VR:s ledning för bristande kunnande och information och problemsituationer. Nog är det svårt att förstå varför något går på tok nästan dagligen.

Vi är lyckligt lottade eftersom vi kan rösta med  fötterna, i stället för tåget har vi allt oftare  börjat ta bussen till Helsingfors eller Kyrkslätt.  Bussen kommer oftast enligt tidtabellen. Utrymmena är rena och bekväma och föraren ger bra betjäning. Även under förra vinterns hårda månader klarade sig Kyrkslättsbussarna bra i snödrivorna.

Det är helt ok att kritisera VR för problemen,  usel betjäningsförmåga och misslyckade förehavanden, men samtidigt skulle det vara på sin plats att tacka bussbolagen. Jag tror också att busschauffören vid ratten verkligen får kämpa för att hålla fordonet på den hala vägen. Det problemet har inte lokföraren.

Nu är min kontakt till datorn återställd efter sommarens semester. Jag valde att vara nästan två veckor utan datoranvändning och det var skönt. Det kom inget stort abstinensbesvär ute på havet eller i blåbärsskogen. Det kändes lugnt och skönt att vara bortkopplad. I hamnen när man kikade in i andra båtars kajutor, kunde man se blinkandet av en datorskärm och en framåtlutad siluett. Hur beroende är vi egentligen av datorn?

När kommunicerar vi då med varandra om inte i kajutan i båten eller på stugan? Smarttelefonerna har smygit sig på så att uppkopplingen inte bryts under semestern. Det var dock en lättnad att vara bortkopplad veckan som dådet i Norge hände. Sinnesfriden på havet stördes inte så mycket av att hela tiden följa med den senaste rapporteringen från vansinnesdådet. Det är nog hemskt att ta in ändå.

Nu gäller det att fokusera på glädjeämnena omkring en, men tittar man på människorna i helsingfors centrum så lyser leendena med sin frånvaro. Glöm inte att le, det skapar välmående. Le åt någon idag och världen börjar le tillbaka till dig.

Jag satt nyligen i hälsocentralens väntsal. På väggen mittemot hängde en afisch ”Du köper väl inte alkohol åt minderåriga”. Några dagar senare åkte jag med tåg till Helsingfors och i samma kupé satt några kanske 16-17-åriga flickor, som flitigt diskuterade om drickande.

Det kom fram att några av flickorna får av sina föräldrar alkohol för veckoslutsfester, vanligen en halv flaska vin. De hade hittat på att när man sparar halva flaskan till följande  veckoslut får man då en redigare ”känni”.  För några år sedan var jag på en föräldrakväll på Gesterby skola i Kyrkslätt där man också diskuterade  föräldrarnas alkoholköp till sina minderåriga barn. För mig var det överraskande att så många föräldrar helt öppet tyckte att det var  godtagbart att man köper vin åt barnen. Den vanligaste orsaken var att då vet man vad de dricker.

Jag känner familjer som tillämpat dylik alkoholpolitik i hemmet. Under åren har jag fått se att många barn från dessa hem inte har fått särskilt civiliserade alkoholvanor.

I vårt samhälle stiftar vi lagar och förordningar för gemensam trygghet och trivsel. Det hör till oss föräldrar att  visa våra barn att  gemensamma regler skall följas. Det finns inte frivilliga regler och icke-frivilliga regler.

Jag börjar bli led på den usla telefonkulturen i Finland. Det har blivit allt svårare att hitta platser där mobiltelefonens ringsignal inte stör stämningen. När man sitter i IC-tågets bekväma andra våning på väg från Vasa till huvudstaden  och beundrar de fantastiska sommarvyerna ringer telefonerna och man är tvungen att lyssna på  människornas mer eller mindre dumma förehavanden. När man äter i sommarrestaurangen i trevlig miljö är det samma sak. Det är ett under om inte någons telefon piper på sommarteaterns läktare under föreställningen. Under det här året har jag haft möjlighet att besöka flera länder och enligt min bedömning är telefonkulturen i Finland mera ociviliserad än annanstans.

Jag tror att det inte skulle vara tekniskt omöjligt att i vissa utrymmen installera apparatur som gör mobiltelefontrafiken där omöjlig. I tågen kunde man ha vagnar där telefonen inte fungerar. Om man har någonting mycket viktigt kunde man gå till telefonvagnen eller kupén. På samma sätt skulle man med säkerhet undvika de besvärliga situationer som uppstår på teater, bio eller andra publika tillställningar.

Det verkar också vara så att det finns människor som lider av allvarligt telefonbeoende. Tidigare upplyste man gärna om att när man  slutar röka sparar man stora pengar under årets lopp. Samma gäller användningen av mobiltelefon. Det enda goda med flygresande är att där blir man inte störd av mobiltelefonisterna.