Månadsarkiv: september 2011

Pekka PoutanenPolisen 10+, vägingenjören klart underkänt

I början av sommaren fick en del av våra cykelvägar i Jorvas ny beläggning. Mitt i byn var en dålig kort bit, som redan var farlig och vi trodde att den biten säkert repareras. En vacker dag var dock arbetarna och maskinerna borta och man hade inte gjort någonting åt de värsta bitarna.

I början av juni skickade jag e-post till den regionala vägmyndigheten och önskade att dessa farliga ställen ännu skulle  repareras. Jag fick genast svar från registratorn där man tackade för posten.  Före mitten av augusti hade jag dock inte fått något riktigt svar och då skrev jag e-post till högsta bossen, regionala vägdirektören och påminde att god förvaltningssed förutsätter att myndigheten svarar om skattebetalaren frågar . Efter två veckors väntan – alltså ca tre månader efter min första förfrågan – fick jag från bossens medhjälpare ett svar där han meddelade att sommarens arbeten på cykelvägar är slutförda och dessa farliga ställen få stå kvar.

Under sommaren hade skadorna på vägen blivit så stora att många cyklister valde att använda bilarnas körfil och det såg verkligen farligt ut. Jag skickade e-post till poliskommendören i Esbo och berättade om dessa farliga situationer. I går – en vecka efter min e-post-  fick jag ett vänligt svar att polisen. De hade varit på platsen och konstaterat att platsen är farlig och att de kontaktat  vägmyndigheten. Nu är skadorna tillfälligt reparerade och man kan igen tryggt cykla här.

Jag lyfter på hatten för polisen, tack. Vi har under åren fått läsa att polisen är den myndighet i vårt samhälle som medborgarna llitar mest på. Här ser vi, på polisen kan man lita!

Publicerat i Huvudstadsregionen | 2 kommentar

Pekka PoutanenTa spaden och ät väl

Vi är privilegierade.  Vi kan själva odla en  stor del av de grönsaker, som vi konsumerar. Alltid på hösten märker man hur fantastiska produkter man får på egen gård. Färsk sallad, perfekta bönor, nyplockad giftfri potatis, fräsch grönkål och mycket annat kan hämtas till matbordet direkt från landet. När man på hösten småningom är tvungen att börja köpa grönsaker från matbutiken märker man tydligt kvalitetsskillnaden. I lastbilar under transporten mognade tomater är blekt surrogat jämfört med egna produkter. I växthus på mineralullbädd och i  konstljus odlad sallad, gurka och andra grönsaker har ingen smak och fräschhet jämfört med produkter som fått mogna i äkta mylla, hästgödsel och solljus.

När man här i Kyrkslätt tittar på nya stora fina egnahemsvillor märker man att det ytterst sällan finns köksträdgård på gården. I stället har man prydligt klippta stora gräsmattor, några tujor och  andra köpta buskar eller så får omgivningen frodas tämligen vilt. Dessa villaägare vet inte vad de förlorar. Kanske man bara är så lat och oföretagssam att man inte åstadkommer en sallads-, morots- och tomatbänk. Att sköta ett köksträdgård kräver inte så mycket tid. Den ger också möjlighet till  trevlig lätt motion i hemknutarna och stor glädje för ögat.

Om man orkar ha en lite större grönsaksträdgård har den en stor ekonomisk betydelse. Kyrkslättsborna är i medeltal bland de rikaste i landet och kanske man resonerar så att den rika kvinnan eller mannen inte vill sätta sina fingrar i myllan. Den fattige trädgårdsmästaren njuter, den rike mannen förlorar mycket av livets och ätandets äkta glädje.

Hösten är den bästa tiden att anlägga en köksträdgård. Ta spaden och börja förbereda inkommande sommars smakupplevelser. Du kommer inte att ångra dig.

 

 

Publicerat i Huvudstadsregionen | Kommentering avstängd

Ett skräp om dagen och en rolig episod

Söndagens hundpromenad gick via skogen en sväng i ett skönt väder. Just när jag njutningsfullt andades in skogens aromer i solen såg jag något som hängde i ett träd. Det visade sig vara en plastkasse som var knuten kring grenen. Hyggligt av festprissarna, eftersom under trädet hittade jag en stor hög glassplitter och tomma burkar och flaskor. Det var bara att knyta upp påsen och börja plocka upp glaset. Solen glittrade vackert i glaset, men det var allt annat än vackert i mossan. Det blev en hel kasse som jag bar bort. Jag undrar hur ett skräp om dagen- rörelsen mår nuförtiden? Det är en kvinna i norra Haga som enträget talar för vårt gemensamma ansvar för att hålla närmiljön ren. Ett fint initiativ som jag vill stöda.

Förra gången i samma skog lyckades hunden jaga upp en katt högt upp i ett träd. Där satt den ännu samma kväll i mörkret och min påhittiga man lyckades rigga upp en trädstam för den att klättra ner på.  Det blev lite vardagsspänning med ficklampor i  den mörka skogen. En episod som avvek från rutinerna. Jag cyklade följande morgon och såg till min stora glädje att katten kommit ner. En kul episod i närmiljön och avvikelser från rutinerna gjorde gott åt mitt sinne och min fantasi. Uppiggande! Borde jag starta en rörelse som förespråkar en avvikelse om dagen?

Publicerat i Huvudstadsregionen | Kommentering avstängd

Pekka PoutanenKasta inte bort pengar på elitidrott

Såsom många andra idrottstävlingar under de senaste åren var nyligen avslutade världsmästerskapstävlingar i friidrott inte någon succé för Finland, inga medaljer eller poäng. Våra ungdomar fick inga idoler från arenorna. Elitidrottens tid börjar vara förbi i Finland och satsningar på idrotten skapar inte längre någon positiv Finlandsbild i världen.

Varje år öser staten och finländska kommuner tiotals miljoner skattebetalares pengar  på idrotten. Det sägs att framgångsrika idrottare är bra förebilder för våra ungdomar och att de kan väcka intresse för motion. Jag tror inte på detta och enligt min åsikt kommer viljan att motionera från annat håll. Det finaste skulle vara att våra skolor skulle kunna väcka livslångt intresse för motion.

Varför har vi inte för ungdomar istället för idrottsklubbar motionsföreningar, som inte strävar till att skapa stjärnor. Här skulle pojkar och flickor kunna ha roligt och röra sig tillsammans och ingen skulle behöva bli sist eller misslyckas. Satsa dagens idrottspengar – tiotals miljoner – på ungdomsmotion, som ger oss friskare, välmående medborgare.

 

Publicerat i Huvudstadsregionen | Kommentering avstängd

Pekka PoutanenMesiga finlandssvenskar

Tvåspråkiga skolor är igen aktuella. De svenska grönas föredetta ordförande Maria Wetterstrand föreslog att man i Finland skulle grunda skolor där man jobbar både på finska och svenska. Här i Kyrkslätt funderar kommunpolitiker på att bygga ett nytt skolhus där barn från båda språkgrupperna går. Personligen är jag positivt nyfiken på tvåspråkiga skolor, men jag är rädd för att de svenska eleverna inte skulle aktivt använda sitt språk i en sådan skola. ”Vestigia terrent”!

Genom gemensamma skolor förstärks svenskan bara om barnen använder sitt modersmål. Jag blir så arg när mina finlandssvenska vänner har nästan fullständigt gett upp sitt språk i vardagen. I affärer, tåg, restauranger vill man inte ens försöka på svenska, alltid börjar man på finska. Det är tragikomiskt att se t.ex. här i Kyrkslätt att en svensk kund inte talar sitt modersmål på ett ställe där man säkert får service på båda språken. Tänk om barnen i en tvåspråkig skola gör som sina föräldrar och inte använder sitt modersmål. Snart är skolan inte mera tvåspråkig. Svenskan i en tvåspråkig skola kan ha mycket positiva effekter för finlandssvenskheten i fall de svenska eleverna modigt håller fast vid sitt språk.

Det är helt lönlöst att skriva språkstrategier för att förstärka svenskans ställning om man övergett sitt modersmål  i det vardagliga umgänget.

 

Publicerat i Huvudstadsregionen | 1 kommentar

Lika för alla

Jag har under den senaste tiden diskuterat samhällsfrågor med min dotter som läser till studentskrivningarna och dagens artikel (11.9.2011) om segregeringen i Helsingfors väckte en hel del tankar. I artikeln utmanades en av grundtankarna i välfärdssamhället, dvs. att alla lösningar skall vara lika för alla. Skulle det vara dags att mera sensitivt se på vissa gruppers speciella behov och inse att klyftorna nu vuxit djupare redan under ett decennium och att detta syns nu i gatubilden? Nu behövs det krafttag och nytänkande som ger de utsatta som förlorat sina hopp och kanske sitt intresse att vara delaktiga i samhället en ny motivation. Faktum är att vi inte är lika fastän våra behov är universella. Lyssnar nån på riktigt på de utsatta eller ser vi dem bara som en obehaglig grupp som skall elimineras så att vi kan fortsätta våra bekväma liv?

Pekka Sauri visade civilkurage och föredöme när han uppmanade att vi slutar med att låta de svaga attackeras och att den finska kulturen av att inte ingripa skall överges för gott. Hur mycket beror de utslagnas situation på det att ingen ingriper i det vardagliga livet? Ingriper vi finlandssvenskar i oförrätter som sker på stan? Jag känner igen mig i det att det inte är naturligt att ingripa, det finns nån känsla att det är ju välfärdsstaten som skall göra det, inte jag. Jag är ju verkligen uppfödd i välfärdstänkandet och med det att få givet av auktoriteter vad som är rätt, med början i grundskolan på 70-talet. Eget tänkande har jag utvecklat först i senare ålder. Konstigt, eget tänkande borde ju vara det viktigaste man lär sig i skolan eller hur?

Publicerat i Huvudstadsregionen | Kommentering avstängd