För några dagar sedan deltog jag i en tillställning där det fanns tiotals lärare. Det var överraskande hur dessa högt utbildade människor upplevde allt nytt i sitt arbete på något sätt hotande. Jag kunde inte undvika att börja tänka på hur lite skolorna har förändrats sedan jag för 40 år sedan satt i pulpeten.
När min fars starr opererades någon gång på 1970-talet stannade han ungefär i en veckas tid på sjukhuset. Numera kommer man ofta hem från en dylik operation redan samma dag. När man på 1970-talet behövde kontanter gick man med bankboken till banken och damen bakom disken gav sedlarna i handen. Nu lyfter man pengarna själv i automaten. Att köpa flygbiljetter var en spännande operation i resebyrån. Numera köper man dem hemma vid datorn utan någon dramatik. I praktiken har allt förändrats grundligt.Trots att förändringen överallt har varit mycket radikal är konsumenten oftast nöjd med de nya snabba lösningarna. Tänk också vilka väldiga mängder skattepengar vi sparar när vi inte låter patienter ligga onödigt länge på sjukhus.
Jag gick i skola på 1950- och 1960-talen. Den äldsta av mina tre söner inledde sin skolgång 1987 och den yngsta lämnade skolbänken 2010. Under alla dessa årtionden har arbetet i stora drag varit likadant. Inga sådana stora förändringar som skett t.ex. inom sjulkvården har man sett inom skolväsendet. Genom radikala reformer har sjukvården kunnat spara stora pengar och rikta resurser till vården av andra sjukdomar. Vad har skolväsendet kunnat göra förmånligare, bättre eller effektivare? Jag hittar inte på någonting i klass med sjukvårdens reformer. Var finns de ekonomiska innovationerna? Pisaundersökningen visar att våra skolor är bra, men kan de förnya sig och göra saker effektivare är en annan sak.
